Påskkärring!

Påskkäring, även påskakäring, påskkärring och påskakärring, är enligt gammal svensk folktro en häxa som enligt tradition flyger på kvast till Blåkulla på skärtorsdagen eller natten mellan dymmelonsdagen och skärtorsdagen för att sedan återvända på påskdagen.

Dymmelonsdagen, onsdagen före påsk, då påskfriden inleddes. Namnet kommer av att metallkläpparna i kyrkklockorna denna dag ersattes av trästavar, dymblar, för att ge en så dämpad klang som möjligt, en markering av att det var stilla veckan och att långfredagen var i antågande. Noteringar finns också om att klockorna bands för att inte kunna göra ljud. 13 augusti 1823 upphävdes föreskriften som påbjöd att ingen musik skulle spelas från fastlagssöndagen fram till påskdagen.

Idén med påskkärringar anses komma från 1600-talets häxor. På 1660- och 1670-talen var häxprocesserna som värst i Sverige och hundratals avrättades efter att de antagits ha åkt till djävulens gästabud. Gästabudet hölls i en praktfull gård på en plats som ofta, men långt ifrån alltid, kallades för Blåkulla. Häxorna trodde att de serverades massor av läckerheter, men det var i själva verket grodor, ormar och paddor.

För att skrämma iväg häxorna tände man eldar och sköt med gevär. Något som lever kvar än idag i form av valborgsmässobål/majbrasor och påsksmällare.

Påskkärringar bygger på folktro och kan skilja sig ganska mycket från de häxor man trodde på under 1600-talet. Det förekommer att påskkärringar har tillbehören kaffepanna, en svart katt och kvast. Flera av dessa attribut har ingen direkt koppling till den tidens häxor. Kaffe dracks inte i Sverige på 1600-talet och inte heller finns svarta katter omnämnda i rättsprotokoll från den här tiden. Med hänvisning till modern skrock kan en teori vara att kaffepannan är en symbol för kittel och den svarta katten för olycka.