Fakta hämtad från: www.harsmycken.se

Hårkullans historia

Hårarbete är en snart 200 årig konst som behärskats av kullorna i byarna runt Orsasjön, men främst av de i byn Våmhus. Denna by var på 1800-talet en fattig bygd där livet var hårt och marken mager. Nödår kom och gick och man var i behov av ytterligare en inkomstkälla. Runt 1820 så kan man läsa att ”det uti stugorna har börjat tillverkas smycken av hår”. Var kullorna fick denna kunskap ifrån är oklart. En teori är att några Våmhuskullor kommit i kontakt med perukmakare i England och sett att det gick att göra pengar på arbeten i hår. Perukmakarna ska ha lärt flickorna de tekniker som behövdes för att arbeta med hår. En annan teori är att hårarbetet vuxit fram ur kunskapen att göra tagelringar som tillverkades tidigare. Kvinnorna kunde färga taglet i olika färger och flätade det så att ringarna fick minnesord runt om. Ibland så blandade man taglet med hår eller så byttes taglet ut helt mot hår. Steget från att göra ringar till att göra armband, halsband och örhängen är inte så långt.

Hur än hårarbetet uppstod så kom det att bli en mycket viktig inkomstkälla för socknen Våmhus. Att hårarbetet fick en sådan genomslagskraft kan bero på att det var brist på ädla metaller på grund av Napoleonkrigen. Hårarbetet gjorde att stommen av smycket kunde bestå av hår och endast låset eller andra detaljer behövde vara av guld eller silver. Hårkullorna gjorde inte bara smycken av hår utan även löshår, valkar och postischer som krävdes för att göra de komplicerade håruppsättningarna under 1800-talet. För att markera sin position och sina tillgångar så skulle kvinnorna ha ett stort hår. Inga fattiga hade råd att lägga pengar på att underhålla sitt egna hår.

Det var aldrig någon brist på hår eftersom man sparade på allt, till och med avkammat hår. Kvinnor skulle ha långt hår för att ”förföra” en man, men när hon gifte så fick kvinnan inte visa håret. Många kvinnor valde då att klippa sig kort vilket resulterade i långa flätor som hårkullorna kunde använda. Att vara ogift och ha kort hår var en stor skam. Fattigare ogifta kvinnor valde ändå ibland att sälja sitt hår till hårkullor för att få in pengar. Beroende på kvalitet och färg kunde priserna växla något. Priset på hår låg i mitten av 1800-talet på ungefär 25 öre lodet (1 lod = 13,28 gram), men för riktigt fint hår kunde man betala uppemot 1 krona lodet. Grått hår var till exempel alltid eftersökt och dyrt, eftersom äldre hade större behov av lösflätor då deras hår blivit tunnare. En lösfläta kostade på 1870-talet omkring 1 krona och samma pris gällde för en lång damkedja som tog ungefär en dag att tillverka.

I Dalarna så var folket fattigt och kvinnorna kom att lämna byn för att ge sig ut på årslånga resor för att sälja sitt hantverk. Hårkullorna reste oftast i grupper om tio till tolv flickor. När man var konfirmerad så var man tillräckligt gammal att följa med någon äldre kulla, som elakt kallades för skällko, på hårarbetsresor. Innan man kunde resa så fick man först lov att lära sig svenska för hemma i Våmhus talades bara våmhusmål vilket har mer likhet med isländskan än med det svenska språket.

Hårarbetet fick en förtjänstfull marknad utomlands och många stugor i byn har kunnat räddas tack vare resorna till länder som bland annat Ryssland, Danmark, England och baltiska länderna. Kullorna skickade hela tiden hem pengar till sina familjer i Våmhus. En kulla skickade under 1860-talet hem 2000 riksdaler vilket på den tiden var en generalsårslön. Under några decennier fick hårarbete in mer pengar till byn än alla männens inkomster från skogen, jorden och herrarbetena fick tillsammans. Hårkullorna var så skickliga på sitt hantverk och på affärer och några var till och med kungliga hovleverantörer och hade handskrivna visitkort från Hennes Majestät av England.

Under en 20 års period, 1860-1880, gjordes 3000 hårarbetsresor från våmhus, som vid den tiden hade 475 hushåll och mindre än 2000 invånare. Våmhus har troligtvis haft det mest vidsträckta flyttningsfält som någon svensk landsförsamling kan uppvisa. Våmhus har även flest antal immigranter per invånare i hela Sverige. Det som gör historien med hårkullorna så intressant att det bara var kvinnor som gav sig ut på dessa strapatsrika resor. Männen var de som var hemma och tog hand om barnen och gården. Ha i minnet att detta är 1800-tal och kvinnor på den tiden var omyndiga. Att kvinnorna inte blev arresterade för lösdriveri kan man tacka den vackra folkdräkten för. Den blev ett signum för att kvinnorna inte var tiggare eller lösdrivare utan redigt och ärligt folk från Dalarna.

Hårarbetets storhetstid var mellan 1830-1914. Det som var slutet för smycken av hår var när bobben (kort frisyr) kom på 1920-talet. De fanns inte tillgången på långt hår och behovet av peruker och lösflätor försvann. På 1930-talet ansågs hårsmycken som skräp och under de stora städardecennierna så brändes både smycken och verktyg. På 1950-talet var hårarbetet nästan helt utdött. Det fanns två äldre damer kvar Ada Ryttar och Bälter Elin som fortfarande besatt kunskapen om hur man gjorde hår till vackra smycken. Dessa två damer bestämde sig för att hålla en kurs i hårarbete. Detta gjorde att kunskapen överlevde.

Idag så hålls årliga kurser för eleverna på mellanstadiet på skolan i Våmhus. Det finns ett nätverk för hårkullor som kallas för Hårnätet och det grundades av Joanna Svensson. Idag så finns det ett 20-tal aktiva hårkullor och ett hundratal som besitter kunskapen att förvandla hår till de vackraste smyckena. Det är fortfarande många som aldrig hört talas om detta hantverk, men hårkullornas historia sprider sig och berör allt fler. Även idag i vårt samhälle så har håret en stark betydelse för oss människor. Hur många föräldrar klipper inte den första hårlocken från ens barn? Hårets mystik trollbinder oss fortfarande 200 år efter det att hårkullorna skapade sina stigar i Europa.

Vilket fantastiskt hantverk, rena rama konsten!!

Mera finns på: http://www.harsmycken.se